Reserepotage

Här kommer en liten film från husbåten. Man kan säga att det är som en korsning av Packat och klart och Cribs...

Husbåt

Husbåt is the shit! Att sitta på däck med ett gäng kalla öl och höra hur det gnäller och knarrar fridfullt i båten, samtidigt som man hör alla stadens ljud runt omkring... Hujedamej!

På väg...

Nu är blommorna vattnade, soporna slängda, kylen rensad och diskmaskinen avstängd. Väskorna står i hallen och nu är det bara småfix kvar. Sen åker vi till Helsingborg för att imorgon bitti ta flyget mot Amsterdam och vår fina fina härliga husbåt...

Atopi

Jag tog äntligen tag... Jag ringde min vårdcentral och ville prata med läkaren om min atopiska hud och vad jag kan göra åt den och att jag helst vill komma till en hudspecialist. Hon var snäll och skrev ett elektroniskt recept på momangen. Tid hos henne för att få remiss fick jag i slutet av september. "Men sen är hudkliniken väldigt hårt pressad" Oj, tänkte jag, det betyder väl typ ett halvårs väntan - efter september. "Så om du kan tänka dej ett privat alternativ..."

Ringde det privata alternativet. Fick tid hos en hudspecialist på måndag.

Tack gode gud att jag inte är fattig!

Mina drömmars skor

Jag var på Frölunda Torg och strosade, mest för att jag hade vägarna förbi och behövde köpa linsvätska. Men då tänkte jag att jag kunde ju passa på att kika i ett par skoaffärer efter schyssta pjux till sommarens alla bröllop. Men jag tyckte inte att det fanns några särskilt fina finskor. Däremot föll blicken på ett par sandaler. Enkla, anspråkslösa men ändå jäkligt snitsiga. "Men nu var det ju inte sandaler du behövde" tänkte förnuftiga Johanna och gick mot utgången. "Fast de var ju jäkligt snitsiga" tänkte fåfänga Johanna och vände på klacken. Tre sandaler stod på hyllan, storlek 35, 38 och 39. "Damn, jag har ju 36." Jag provade ändå 35an, men det var på gränsen att de passade och jag tänkte att tårna kanske skulle trilla ner på asfalten och skavas upp. Expediten meddelade att de inte hade några andra storlekar. Nehe, då så, då var det bara att skippa dom, och det var ju bara bra.., det var ju inte sandaler jag behövde nu.

Så satte jag mej på 1ans spårvagn hem mot Masthugget, men när Olivedalsgatans hållplats dök upp och det var dags att kliva av, så ville inte min kropp, och framför allt inte mina fötter. De ville ha ett par sandaler. Så det var bara att sitta kvar och följa med spårvagnen in till Brunnsparken. Småsprang nästan till skoaffären i Kompassen, i förhoppning om att storlek 36 skulle stå där och vänta på mej. "Nej, den är helt slut, men försök i Nordstan" sa expediten.

Nu var jag som besatt. Butiken i Nordstan var bara 5 minuters promenad bort och den var mitt sista hopp...

Suck, där fanns inga snitsiga sandaler i storlek 36. Nu hände något lite märkligt. Hela min kropp började sörja sandalerna. Jag blev lätt yr i huvudet, magen molde och jag kände mej illamående. Det var tunga steg som ledde mej framåt, hemåt. Jag kunde inte sluta tänka på sandalerna.

När min T kom hem från jobbet fann han mej i solen på innergården. Han berättade hur han haft det på jobbet och vad som hänt under dagen och sedan frågade han hur det var med mej. "Jag är ledsen" sa jag och han blev genast bekymrad. "Jag har funnit mina drömmars skor." "Men det är ju fantastiskt" sa han med stor glädje. Så fick jag berätta om storleksproblemet och hur jag farit runt halva staden och sökt... Mitt sinne var tungt. Då utbrister min T direkt och helt spontant: "Men vi åker till Partille och kollar!" Varpå jag invänder: "Nej men..." "Jooo, kom nu så kör vi!"

Vi satte oss i Passaten och det var rusningstrafik och köer och min fantastiska T gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn när så många bilar var i vägen för oss. När vi klev in i Allums köpcenter i Partille var jag nervös, ville hoppas men misströstade mest. Skoaffären låg längst bort i gallerian. Jag plockade med mej en alldeles för stor sandal och gick fram till disken. "Har ni möjligen den här i storlek 36?" Två snälla tjejer började slå i datorn. "Nej tyvärr, vill du att vi ska ringa Nordstan och kolla om den finns där?" Jag berättade att jag redan kollat där. "Kompassen då?" Varit där också, och på Frölunda Torg. "Jaha, oj stackars..." Ja, stackars! "Men den kanske finns i Uddevalla, vi kan beställa hit den." Tjejerna ringde, men beskeden var idel negativa. Tunga steg ut ur butiken.

"Jaha, då åker vi hem igen då." Ja, men jag såg ändå en sista chans... Ringde eniro och blev kopplad till skobutiken på Frölunda Torg, den där allt började. "Hej, jag var inne idag och kollade på ett par svarta sandaler i storlek 35 som hade remmar över stortån och bakom hälen och..." Expediten förstod vilka jag menade, men var ändå väldigt orolig om hon verkligen höll i rätt sko, men om det var rätt så fanns ju 35an kvar. "Vill du lägga undan den, jag kommer direkt, jag sitter redan i bilen", "Ja, men jag kan lägga undan den tills imorgon utifall du inte kommer", "Fast jag är redan på väg", "Jag skriver tills i övermorgon", "Ok, men vi ses snart..."

Så fick vi köra från Partille i öster, genom hela staden, till Frölunda i väster, där jag ju redan varit. Löjligt!

In i affären, fick sandalerna, provade. "De sitter ju jättebra, menar du att du skulle haft större?" undrar expediten.

Nu är de äntligen mina!!!



















För kännedom kan jag berätta att sandaler funkar fint och sitter som en smäck, inte en enda tå har trillat ner på asfalten.

Sex and the city

Så har vi nu äntligen sett den. Oh my God! Jag lät mej totalt svepas med och bli alldeles Carried away... från de första pianotonerna i introt som fick det att pirra i magen, genom känslosvall av glädje, lessamhet, ilska och skratt till att trilla ut på gatan efteråt med helt rödgråtna ögon. Det var helt fabulous!