Ah.., härligt när man kommer in och får se sin röda nuna i spegeln efter sköna timmar i Slottskogen. Det var helt sjukt varmt. De korta stunder det fläktade njöt man järnet. Vid ett tillfälle när solen kom tillbaka från en stund i moln utbrast min T spontant och från hjärtat: "Åh nej, nu kommer den jäveln igen..." Sen blev det somrig pastasallad gjord på resterna från igår. Superfint. Kunde inte hålla mej utan knäckte en folköl som jag avnjöt på innergården.
Igår blev det fotboll och grymt god mat. Ugnsbakad potatis, morötter, rödlök, parika och vitlök. Rödvinsmarinerad och grillad qourn, spenat och äppelsallad med körsbärstomater samt fetaost- och paprikaröra. En flaska Mauro till det kittlade dödsskönt i kistan. Och så fotbollen på det. Hujedamej får nog bli min enda kommentar. Det var engagerande och känslosamt, precis som fotboll ska vara, och på slutet kunde jag inte vara still utan låg på golvet framför tv:n och vred mej som i plågor. Sen introquiz där jag sopade banan med grabbarna. Och lite rally på tv-spelet. Och en flaska vin till... Ja, ni förstår ju.., sen var ju kvällen igång.
Den där lugna nyktra hemmakvällen vi hade planerat förvandlades till "Jaha.., vart ska vi gå..?" Anna hade redan droppat av och Fidde försvann i en Taxi. Men jag, Johan och min T gick till Noon som äntligen öppnat sin nedervåning som de byggt på i snart ett år tror jag. Det bästa med den var bristen på folk. Helt dött. Bartendern stod och fipplade slött med sin mobil. Men det tomma dansgolvet öppnade ju möjligheternas dörr för oss. Salsa och breakdance och bara kasta omkring varann i största allmänhet. Sen ville vi nog ha lite folk omkring oss ändå så vi gick till Skål. Där är det alltid helt knökat och bara musik som alla kan sjunga med i. Haha.., det är kul! Vi tappade Johan vid ingången. Men Frozen Daquaris och Tom Jones höll vårt humör uppe. Det var också roligt när en kille som ville beställa kallade bartendern för Älskling. Inte populärt... Så småningom korvgubben utanför Jazzhuset som var så fin och fixade vegetarisk korv åt mej. Den gick åt i ett nafs.
03 juni 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Den där aldrig-mer-känslan, under en bakfylla, är skrämmande lik obehaget av att vakna på natten o känna hur solen bränt sönder en. Och precis som med alkoholen, lär man sig inget utan är, lik förbannat, ute i solen igen några dagar senare.
Skicka en kommentar