Jag behöver lite kloka råd tror jag... Paniken blir större och större för varje dag. Jag hinner inte med nåt i mitt liv. Jobbar massor. Jag är van att kunna ta det lite lugnt emellanåt, sitta och snacka i lugn och ro på lunchen eller ta fikapaus på eftermiddagen, läsa tidningen eller blogga en liten stund. Hämta andan och ladda batterierna, ni vet. Nu går dagarna i ett. Jag är glad om jag får en kvarts lunch. Hinner inte med mer än det absolut nödvändigaste. Och så blir det många sena eftermiddagar och kvällar, så det finns inte en chans att hinna träna och ännu mindre att hinna träffa några kompisar. Det känns sjukt länge sen jag hann med något sådant. Och min T och jag hittar alldeles för lite tid för att vi ska må bra. Han kramar mej hejdå halv sju på morgonen och sen ses vi inte förrän halv elva på kvällen.., och då är det ju tandborstning och sova som gäller. Så är det, varje dag. Börjar känna mej lite ensam, faktiskt. Den lilla tid jag inte jobbar är jag ju helt ensam. Och jobbkontakter är ju inte detsamma. De fyller ju inte på mina batterier, utan snarare tvärtom. Och så är det jobbigt med ekonomin och så regnar det hela tiden. Hur jag än ser framåt så kommer det en lätt panikkänsla, oavsett om jag tänker på imorgon eller veckor eller månader bort... "Hur ska jag få ihop det?" Jag trillar ihop ibland och min T får ta hand om mej. Men han har också mycket, vill inte belasta honom. Men någon annan hinner jag ju inte träffa...
Vill inte gnälla. Vill göra något åt det här.
Är det någon som kan komma med någon klokskap?
Hur blev det så här?
Vad kan jag göra åt det?
Hur kan jag tänka?
Hur ska jag få fler positiva känslor och må bättre?
Suck... Vilken höst...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Mitt liv ser ju exakt likadant ut. Så jag ser fram emot att få läsa någon klok persons visa ord.
Tills dess, skickar jag en stor kram till dig, min kära vän Johanna.
Det finns inga råd att ge. Det är livet. Så är det.
mmm så är livet. men jag överlever för att jag tränat/tränar mej på att bara se en liten liten sak i taget o prioritera som jag vill o inte som jag borde
livet ska fan inte va så. men det är jävligt lätt att hamna där. först får man ju själv prioritera och säga nej när det blir för mycket. sedan tycker jag det är din chefs jobb att hjälpa dig ur det där. du har helt klart en arbetsbelastning som är alldeles för stor. säg ifrån. livet handlar om andra saker anser jag. nåväl, det var en del självklarheter från mig.
Fint att en hel familj sitter i samma skitsituation. Själv är jag sugen på att ställa till en scen på jobbet varje dag jag vaknar, be dem dra dit pepparn växer och säga upp mig. Ska göra det i början av december, det eller kolla om jag får börja servera istället. För att svara på din fråga så har jag också sökt svar på den länge, men det enda jag hör är att livet är så. Man lever för 2 dagar i veckan och resten mår man skit. Usch, jag saknar skolan...
Skicka en kommentar