Hett hett hett

Shit, vad har jag lyckats med?, säger en lycklig Fredrik

Ångestdämpande

Det är ju så lätt hänt att man drar på sig en släng av ångest såhär i juletider när man är isolerad i ett litet hus vid skogens slut. I mitt fall kom den som hjärtklappning med ovanligt hög puls och en känsla av att inte vilja någonting, varken ligga kvar i sängen eller kliva upp, varken äta eller låta bli, varken lyssna på musik eller till tystnaden.

Som tur är finns det botemedel.

Igår drack jag vin som vore det saft och somnade sedan utan att ha borstat tänderna. Idag tog jag på mej spenderbyxorna och for till stan och köpte lycka i form av byxor och tröjor samt svullade i mej falafel och napoleonbakelse. Och imorgon kommer min T hit och kan klappa mej på pannan.

Jävligt läcker!

Julens fröjder

Under julen var vi många människor som åt mycket mat och mycket godis.

Idag tycker jag om...

Fronda - Nu kommer det tomtar

Förbjudet!

Det här är vår utsikt från köksfönstret. Det är så vidrigt! Jag har stört mej på det hela december. Så här får man verkligen inte pynta i ett och samma fönster! Det är overkill.

Den finaste kärleken!

Har det äntligen hänt nu?

Årets bästa julsång!

Den här fina julsången fick jag på sängkanten på luciamorgonen:

"Vi komma, vi komma från..."

Nej vänta.., ni måste tänka er det på blekingemål!

"Vi komma, vi komma från Pepparkakeland.
På vägen, på vägen vi vandra hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre.
Gå inte till höger...

Nä.., hur fan går den?"

Idag tycker jag om...

Carola - Genom allt. En sån sjuhelsikes jäkla stänkare till låt. Det går inte att sitta still!

Mera Lee

Hakar på Peppe och vill visa denna sjukt fina video. Så snyggt jobbat med kontrasterna, det svarta och det vita. Och rösten alltså, rösten! Och en fantastisk låt dessutom... Håll till godo!

Första klappen

Årets julklapp från arbetsgivaren:
En jävla massa sill.
Till vegetarianen...

Tack!

Gunnar..?

Jag vet inte vad jag ska säga... När man söker på Gunnar Wiklund på Youtube finns bara ett enda klipp. Detta:

Strålande jul

Åh, vilken härligt julig dag det var igår!

Jobbade först.., men jobbet innebar levande julkrubba med riktig kamel och åsna och familjemässa där jag sjöng så ljuvligt om julens fröjder. Sedan avslutning där konfirmandtomtar delade ut godispåsar till alla barnen.

Sedan åkte jag och min T in till stan och strosade och åt brunch. När det började skymma gick vi till Liseberg och tittade på alla ljus och spelade chokladhjul. Lotta Engberg hade allsång vid Stora scenen (evenemanget kallas förstås för Jullotta) där Sanna Nielsen och Martin Stenmark var gäster och krossade den lilla äkthet som ändå brukar kunna finnas i julsångerna. När vi blev för nedkylda ställde vi oss vid glödborden och värmde fingrarna och myste i den tillgjorda och konstlade julstämningen. Det var riktigt härligt!

När fötterna var för trötta och kalla for vi hemåt och tvättade kläder och bakade pepparkakor. Dessutom fick min T äntligen ordning på tajmrarna till adventspyntet. Nu är vi sååå redo för julen!

Ja.., om man bortser från julklappsinköpen förstås...

Linus

Att gå ensam på bio

Ja, för det gjorde jag. Jag gick ensam på bio och det var första gången i mitt liv. Jag kan inte säga att jag dragit mej för det, det har bara inte blivit av förut. Men jag trodde nog ändå att det skulle kännas konstigt och lite obekvämt. Men det gjorde det inte. När jag kom ut ur biomörkret funderade jag över varför...

För just mej, just idag, är nog svaret detta:
Jag var helt bekväm med att gå ensam för att jag kände mej totalt nära... nära någon.

Min T och jag hade en helt underbar kväll i bilen hem från Blekinge igår. Inga bilar på vägarna. Bara han och jag och ett kompakt mörker runt oss. Vi tunade runt mellan de kommersiella radiokanalerna och kunde skråla med för full hals till E-type och Tomas Ledin och Cascada och Kent och Bruce Springsteen. Dessförinnan hade vi haft en fantastisk skön helg med mycket tid för varann.
Mycket tid att prata med varann.
Mycket tid att se på varann.
Jag kan fortfarande känna blicken och det är därför jag inte är ensam.

Uppfylld av denna sköna känsla stoppade jag in hörlurarna med Bruce i öronen och promenerade ut i min stad. Den 5 minuter långa promenaden hem blev till 40 minuter. Jag strosade runt i Masthugget, glad att min höga krage dolde mitt breda leende och lade sordin på min stämma när jag inte kunde låta bli att sjunga med.

Biotipset

Gå och se Persepolis!

Jag hade förmånen att få böckerna i en samlingsvolym i julegåva härom året. Jag läste den med stort intresse och den lilla flickan från berättelsen har faktiskt kommit tillbaka då och då i mina tankar.

Filmen är rapp och händelserik och har en grym tajming. Man kastas mellan död och livsglädje, katastofer och skratt, stora historiska händelser och vardagslunk. Jag njöt.

Förutom att man får uppleva själva filmen så är det ju alltid en upplevelse att gå på Folkets Bio-bio. Många med ursprung i mellanöstern var förstås där, blandat med den vanliga vita kulturella medelklassen. Tyvärr var någon i närheten förmodligen inte särskilt van med vegetarisk mat (t.ex. bönor och linser) och spred därför en otrevlig odör runt sig. Jag försökte bortse från det under filmen. Det var svårt.

Gråta gråta gråta...

God morgon!

I morse när jag gick på Linnégatan på väg mot spårvagnen mötte jag plötsligt en främmande man som tittade på mej och sa: "Gomorron!" Oerhört märkligt beteende! Jag visste inte hur jag skulle reagera, men jag tror jag log och sa "gomorron" tillbaka. Gjorde jag rätt?

Adventstid

Torsdag:
Fika med Anne Mari. Alltid grymt trevligt! Jag är så glad att jag har en så fin vän! Mycket prat om julens fröjder blev det.


Fredag:
Spinning 07.15. Det ska bli min nya fredagsvana. Man kan ju tycka att det är vidrigt att röra på kroppen vid en så arla tidpunkt... Ja, man är ju rätt seg i benen får jag ju hålla med om. Men det är ändå ett så gött sätt att starta dagen. Och sen gott om tid att sola och packa in håret och annan ompyssling av sig själv. I omklädningsrummet stod två damer och pratade samtidigt som de bytte om. Eller rättare sagt, den ena damen pratade och den andra lyssnade och sög åt sig av visdomsorden (så gjorde även jag, fast i smyg). Den pratande damen berättade att hon 1961 var mamma åt tre barn, men tröttnat på att bara vara hemma med dem hela tiden. Så fick hon se ett anslag: "Gympa med oss". Och det gjorde hon! Sedan 1961 har hon gympat regelbundet och hon tyckte det gjorde susen. "Man håller sig rörlig och frisk", sa hon. "Visst, åldern börjar ta ut sin rätt, men jag känner mej ändå väldigt rörlig." Den lyssnande damen tog försynt till orda och frågade efter hennes ålder. "Jag är 84 år nu." What?! Tanten såg inte ut att vara en dag äldre än 65. Hon var smärt och smidig och verkligen rörlig. Så tog damen på sig sin sporttop och joggade in till ännu ett jympapass. Jag måste verklign hålla igång träningen. Jag vill vara rörlig.

Sen åt jag frukost på ett café på Kungsgatan. Det var ganska gott. Där satt också ett par betonghåltagare och språkade över sin frukost. Jag har en stor fascination för håltagare och det verkar vara världens bästa jobb. Jag ska bli håltagare en vacker dag. Det enda som kan skrämma mej är väl den där grabbigheten. Den visade verkligen upp sig under dessa håltagares frukost. De talade om en gemensam bekant..: "Nä.., jag hörde att han kanske hade det lite jobbigt för hans kärring höll på å dö". Varpå kompisen svarar: "Å fan!" Sen blev det tyst. Hur grabbigt får det bli?!
















Den här fina adventshälsningen väntade i mitt postfack på jobbet. Tack Milvi!

Efter jobbet mötte jag upp Anne Mari, Charlie och min T för ett par glas på Linnégatan. Mycket skön avslutning på veckan. Tyvärr skulle min T upp och jobba extra morgonen efter så det blev en tidig hemgång. Men det var nog lika bra för jag var grymt trött efter att ha jobbat på fritidsgården under kvällen.


Lördag:
Min T klev upp lika tidigt som på vardagarna och for iväg till jobbet. Själv sov jag lite längre, men sen begav jag mej ner på stan en sväng. Kl 14 möttes vi igen och for hem till Anna och Tommy på namngivningskalas för deras andra son. De bjöd på smarrig soppa och pepparkakor. Trevligt värre! Sen hade vi planer på att gå till Liseberg, men regnet smattrade mot rutan och det var skönare att bara åka hem och slappa, ta fram adventspyntet och äta pannkakor.


Söndag:
Äntligen advent! Advent är så mycket bättre än jul. Mer soft. Och tänk vad några lampor i fönstrena och en ljusstake där man bara får tända ett ljus i taget kan göra en harmonisk. Något annat som jag tycker om är ju gosskörer. Denna dag fick jag båda två på en och samma gång. Vi gick till Vasakyrkan och fick höra gosskören sjunga med sina ljuvligt späda rösten på latin om Immanuel och förstås Olssons advent och lite annat. Jag satt där med gåshud. Däremellan fick vi sitta och tänka på annat eftersom man inte kunde koncentrera sig på vad den rackarns gammalmodiga prästen sa i sitt långsamma tempo. Men en sak kommer jag ihåg att han sa... Jag fick minsann höra att jag var en fattig arm syndare. Det var inte igår man hörde det sist.
















Gosskören slappnar av efter ett bejublat framförande.

Efter vår söndagsmiddag for min T till match och jag åkte till Sara och Klas för det årliga adventsbaket. Det spreds en enorm värme när alla skulle hjälpas åt med lussekatter och pepparkakor. Folk droppade in och ut hela tiden och stämningen var mycket god.
















Sara med bullarna som bl.a. jag rullat.

















De som spritsade kristyr kom igång ordentligt.






















Klas ska snart äta en skumtomte.

















Kent och Emma njuter av resultatet.

På väg hem från Sara passade jag på att gå in i Oscar Fredriks kyrka. Den springer jag förbi varje dag, men har aldrig varit inne i den. Men nu skulle det sjungas in advent och jag ville ha mer Bered en väg. VT jobbade som vaktmästare och jag hann få en kort pratstund med henne innan det var dags att gå och sätta mej. Kyrkan var helt knökad med folk och jag lyckades få den allra sista platsen där sikten inte skymdes av pelare. Där var stor kör och orkester som framförde en del sånger på egen hand, men i de allra flesta fick församlingen klämma i. Och jädrans vad det klämdes i! Folk sjöng för fulla muggar och de sjöng bra dessutom. Feta pukor och blås hjälpte till att få fart på alltihop.

Glad advent på er!