Adventstid

Torsdag:
Fika med Anne Mari. Alltid grymt trevligt! Jag är så glad att jag har en så fin vän! Mycket prat om julens fröjder blev det.


Fredag:
Spinning 07.15. Det ska bli min nya fredagsvana. Man kan ju tycka att det är vidrigt att röra på kroppen vid en så arla tidpunkt... Ja, man är ju rätt seg i benen får jag ju hålla med om. Men det är ändå ett så gött sätt att starta dagen. Och sen gott om tid att sola och packa in håret och annan ompyssling av sig själv. I omklädningsrummet stod två damer och pratade samtidigt som de bytte om. Eller rättare sagt, den ena damen pratade och den andra lyssnade och sög åt sig av visdomsorden (så gjorde även jag, fast i smyg). Den pratande damen berättade att hon 1961 var mamma åt tre barn, men tröttnat på att bara vara hemma med dem hela tiden. Så fick hon se ett anslag: "Gympa med oss". Och det gjorde hon! Sedan 1961 har hon gympat regelbundet och hon tyckte det gjorde susen. "Man håller sig rörlig och frisk", sa hon. "Visst, åldern börjar ta ut sin rätt, men jag känner mej ändå väldigt rörlig." Den lyssnande damen tog försynt till orda och frågade efter hennes ålder. "Jag är 84 år nu." What?! Tanten såg inte ut att vara en dag äldre än 65. Hon var smärt och smidig och verkligen rörlig. Så tog damen på sig sin sporttop och joggade in till ännu ett jympapass. Jag måste verklign hålla igång träningen. Jag vill vara rörlig.

Sen åt jag frukost på ett café på Kungsgatan. Det var ganska gott. Där satt också ett par betonghåltagare och språkade över sin frukost. Jag har en stor fascination för håltagare och det verkar vara världens bästa jobb. Jag ska bli håltagare en vacker dag. Det enda som kan skrämma mej är väl den där grabbigheten. Den visade verkligen upp sig under dessa håltagares frukost. De talade om en gemensam bekant..: "Nä.., jag hörde att han kanske hade det lite jobbigt för hans kärring höll på å dö". Varpå kompisen svarar: "Å fan!" Sen blev det tyst. Hur grabbigt får det bli?!
















Den här fina adventshälsningen väntade i mitt postfack på jobbet. Tack Milvi!

Efter jobbet mötte jag upp Anne Mari, Charlie och min T för ett par glas på Linnégatan. Mycket skön avslutning på veckan. Tyvärr skulle min T upp och jobba extra morgonen efter så det blev en tidig hemgång. Men det var nog lika bra för jag var grymt trött efter att ha jobbat på fritidsgården under kvällen.


Lördag:
Min T klev upp lika tidigt som på vardagarna och for iväg till jobbet. Själv sov jag lite längre, men sen begav jag mej ner på stan en sväng. Kl 14 möttes vi igen och for hem till Anna och Tommy på namngivningskalas för deras andra son. De bjöd på smarrig soppa och pepparkakor. Trevligt värre! Sen hade vi planer på att gå till Liseberg, men regnet smattrade mot rutan och det var skönare att bara åka hem och slappa, ta fram adventspyntet och äta pannkakor.


Söndag:
Äntligen advent! Advent är så mycket bättre än jul. Mer soft. Och tänk vad några lampor i fönstrena och en ljusstake där man bara får tända ett ljus i taget kan göra en harmonisk. Något annat som jag tycker om är ju gosskörer. Denna dag fick jag båda två på en och samma gång. Vi gick till Vasakyrkan och fick höra gosskören sjunga med sina ljuvligt späda rösten på latin om Immanuel och förstås Olssons advent och lite annat. Jag satt där med gåshud. Däremellan fick vi sitta och tänka på annat eftersom man inte kunde koncentrera sig på vad den rackarns gammalmodiga prästen sa i sitt långsamma tempo. Men en sak kommer jag ihåg att han sa... Jag fick minsann höra att jag var en fattig arm syndare. Det var inte igår man hörde det sist.
















Gosskören slappnar av efter ett bejublat framförande.

Efter vår söndagsmiddag for min T till match och jag åkte till Sara och Klas för det årliga adventsbaket. Det spreds en enorm värme när alla skulle hjälpas åt med lussekatter och pepparkakor. Folk droppade in och ut hela tiden och stämningen var mycket god.
















Sara med bullarna som bl.a. jag rullat.

















De som spritsade kristyr kom igång ordentligt.






















Klas ska snart äta en skumtomte.

















Kent och Emma njuter av resultatet.

På väg hem från Sara passade jag på att gå in i Oscar Fredriks kyrka. Den springer jag förbi varje dag, men har aldrig varit inne i den. Men nu skulle det sjungas in advent och jag ville ha mer Bered en väg. VT jobbade som vaktmästare och jag hann få en kort pratstund med henne innan det var dags att gå och sätta mej. Kyrkan var helt knökad med folk och jag lyckades få den allra sista platsen där sikten inte skymdes av pelare. Där var stor kör och orkester som framförde en del sånger på egen hand, men i de allra flesta fick församlingen klämma i. Och jädrans vad det klämdes i! Folk sjöng för fulla muggar och de sjöng bra dessutom. Feta pukor och blås hjälpte till att få fart på alltihop.

Glad advent på er!