Att gå ensam på bio

Ja, för det gjorde jag. Jag gick ensam på bio och det var första gången i mitt liv. Jag kan inte säga att jag dragit mej för det, det har bara inte blivit av förut. Men jag trodde nog ändå att det skulle kännas konstigt och lite obekvämt. Men det gjorde det inte. När jag kom ut ur biomörkret funderade jag över varför...

För just mej, just idag, är nog svaret detta:
Jag var helt bekväm med att gå ensam för att jag kände mej totalt nära... nära någon.

Min T och jag hade en helt underbar kväll i bilen hem från Blekinge igår. Inga bilar på vägarna. Bara han och jag och ett kompakt mörker runt oss. Vi tunade runt mellan de kommersiella radiokanalerna och kunde skråla med för full hals till E-type och Tomas Ledin och Cascada och Kent och Bruce Springsteen. Dessförinnan hade vi haft en fantastisk skön helg med mycket tid för varann.
Mycket tid att prata med varann.
Mycket tid att se på varann.
Jag kan fortfarande känna blicken och det är därför jag inte är ensam.

Uppfylld av denna sköna känsla stoppade jag in hörlurarna med Bruce i öronen och promenerade ut i min stad. Den 5 minuter långa promenaden hem blev till 40 minuter. Jag strosade runt i Masthugget, glad att min höga krage dolde mitt breda leende och lade sordin på min stämma när jag inte kunde låta bli att sjunga med.